Språkförsvaret började som en privat hemsida när nuvarande ordförande, Per-Åke Lindblom, började skriva om det tilltagande användandet av engelska i märkliga sammanhang. Många hade tänkt som Per-Åke, det syntes i insändare och det hördes i radioprogram där ”vanliga” människor fick göra sin röst hörd.

Redan när Språkförsvaret endast bestod av ett tiotal medlemmar började man arrangera öppna seminarier. På Språkförsvarets hemsida kan man konstatera det inte rör sig om någon rasistisk, fanatisk eller extrem organisation och många respekterade och ”kända” kulturpersonligheter ställde därför upp gratis vid seminarierna. Och detta var absolut nödvändigt. Språkförsvaret är helt obundet och har ingen lojalitet mot något politiskt parti eller någon annan intressent. Priset för att vara obunden är förstås att ekonomin helt vilar på medlemmarnas avgifter, men vinsten är trovärdighet och respekt.

Det bestämdes också tidigt att Språkförsvaret ska stå på tre ben: 1) För mångspråkighet. 2) För mellannordisk språkförståelse. 3) För svenska som ett samhällsbärande språk på alla nivåer.

När vi talar om mångspråkighet menar vi att varje språk har sitt berättigande för mänskligheten och bidrar till ökad förståelse av verkligheten och hur den ska tolkas. Alla språk är sprungna ur en särskild situation, en särskild erfarenhet och historia och bär på specifika kunskaper. Det är därför så beklagligt, nej sorgligt, när vissa byråkrater och politiker med en blandning av aningslöshet, okunskap, arrogans och naivitet försöker inbilla oss att ett språk utan vidare går att ersätta med ett annat. Språkdöden står inte för dörren när det gäller språken i Norden. Den härjar på andra håll i världen. Det finns i dag mellan 4000 och 6000 olika språk. Om cirka 50 år beräknas hälften av dem att vara borta, utdöda. Det betyder att världen ungefär förlorar ett språk i veckan. Och det är en förlust för hela mänskligheten. Varje språk är sprunget ur en särskild miljö och ekologi och bär på erfarenheter och attityder som inte låter sig uttryckas på ett annat språk. Språken i Norden är idag inte direkt hotade. I språksammanhang räknas inte ens färöiskan eller grönländskan (båda cirka 40 000 till 50 000 talande) som små språk. Men det är inte språkens storlek i sig som avgör om de är hotade. Betydligt större språk har försvunnit för alltid som levande modersmål, och det rör sig om respekterade kulturspråk med etablerat skriftspråk som latinet och koptiskan.

För språkförsvarets del handlar det också om att försvara de erkända minoritetsspråken i Sverige. Dessa är: finska, meänkieli, samiska, jiddisch och romani chib, samt teckenspråk. Vi ser också positivt på de olika invandrarspråken och menar att ökande språkkunnighet är en tillgång och en nödvändighet. Att vi har tappat språkkompetens på hög nivå i så stora språk som tyska, franska, italienska, spanska och östersjöspråken är därför oroande och något som vi starkt kritiserar.

 

Den mellannordiska språkförståelsen är något som också Finland är betjänt av. I ett första skede är språkförståelse mellan norska, danska och svenska fullt möjlig med en obetydlig ansträngning jämfört med lärandet av exempelvis engelska, tyska, franska eller spanska som är de vanligaste skolspråken. Att kunna identifiera ord och översätta dem till motsvarande på det egna språket är ingen garanti för att man ska förstå allt som yttras. Man måste även förstå verkligheten bakom orden. Här är vi lyckligt lottade eftersom vår kulturella gemenskap inom Norden är så stor. Vi har i stort sett samma samhällsstruktur med samma politiska organisation, skolsystem, sociala inrättningar; liknande vardagsliv med arbetsförhållanden, vanor, mat sommarstugor, semestrar, regn och mygg även om det skiljer sig mellan Rovaniemi och Sönderborg i Danmark. Det innebär också att vår begreppsbildning är gemensam. Det är lättare att förstå ord som äldreomsorg, systembolag och kvinnoprästmotståndare än om vi ska uttrycka oss på engelska. Därför är det också så oerhört viktigt att Finland stannar kvar i den nordiska familjen. Vi är tillsammans nära 25 miljoner och genom det svenska språket, förvaltningen och lagarna blev Finland en västerländsk nation som skyddade Finland under ryssväldet. Vi lär oss nu att somliga i Finland vill ta bort det svenska, som om man vill utplåna 600 års gemensamma lidanden och glädjeämnen och det är så oerhört sorgligt och enögt. Vill Finland inte vara en del av den nordiska familjen längre? Vem vill man vara i familj med? De länder som varit i familj med Ryssland: exempelvis Estland, Lettland, Litauen, förstår givetvis ingenting.

Att Finland har Europas bästa och mest respektfulla minoritetslag beundras av Europas alla minoriteter. Att majoritetsbefolkningen dessutom har varit beredd att lära sig den inhemska minoritetens språk har stärkt banden till det övriga Norden och gett Finland enorma vinster i såväl handelsförbindelser som kulturella band. Att som somliga kalla en stärkt förbindelse med övriga Norden för tvångssvenska är svårbegripligt. Talar man också om tvångsmatematik och tvångsbiologi? Och är det tvångsekonomi man läser på handelshögskolan? Språkförsvaret i Sverige har för sin del verkat för bättre förhållanden för finska språket i Sverige liksom för meänkieli. Vi ser mångspråkighet som en styrka och Finlands tvåspråkighet som en vinst för Finland, inte en belastning.

 

Arne Rubensson

(Också publicerad på Facebook den 17/10 2013)